Att låta mitt barn växa

Vi har det jobbigt just nu precis som tusentals andra föräldrar har: vår lilla pojke börjar skolan och får för första gången i sitt liv möta stora barngrupper och kliva upp vid fasta tider. Han har haft det bra, väldigt bra då han fått vara hemma stor del av sitt sexåriga liv och dessutom haft en lugn och skyddad tillvaro hos dagmamma.

Han tycker det är oerhört tufft att möta denna nya verklighet, jag ser hans skörhet och hans upplevelse av andra barn; att de är högljudda, oförutsägbara och skrämmande och hjärtat brister när jag släpper hans hand då han går in i klassrummet. Han biter ihop, den där lilla kroppen gör allt för att hålla tillbaka smärtan och tårarna och jag gör detsamma. Jag brottas med mitt förflutna och försöker med all kraft jag har att inte projicera min egen skolgång på honom, för jag upplevde det sannerligen som 9 års helvete.

Jag slås av tanken att det ändå är bättre att inte gå omlindad av min kärlek genom barndom och tonår, det är bättre att långsamt möta omvärlden och om eftermiddagarna komma tillbaka till min trygga famn. För det är ju oundvikligen så att jag inte kan skydda honom genom livet, han måste lära sig att möta omvärlden, stå upp för sig, skapa sig ett eget liv. Det börjar nu och inte när han fyller 18, jag måste ta ett steg tillbaka några timmar, fyra dagar i veckan och låta min son kämpa sin egen strid, växa och utvecklas.

Om jag ser till min egen erfarenhet så är det ju så att det är de kränkningar och kampen som fått mig att utvecklas, inte de stunder som varit lugna och kärleksfulla. Det är tack vare kampen jag uppskattar tryggheten och kärleken, sen kanske det hade varit lite bättre om det inte varit så fullt traumatiskt som det ändå varit.

Och jag får be en stilla bön om att det finns en liten vän till honom därute; en till liten ”professor”, som också vet exakt var alla länder ligger och vilka de är, alla tidsepoker sedan tidernas begynnelse och som kan sitta i timmar och spela legodatorspel.

Det är väl inte för mycket begärt?

Tagged with:
Skrivet i Bloggen
2 kommentarer på “Att låta mitt barn växa
  1. Conny Nylund skriver:

    Livet är fyllt av prövningar och både du och jag vet att man i dom flesta fall stärks av dom prövningar man utsätts för.
    Jag är övertygad om att din son kommer att växa sin in i det nya och att det går snabbare än du vågar tro.
    Varken jag eller mina barns mödrar har haft möjlighet att valla våra små längre än föräldrar ledigheten varat. Min 10 åring började på dagis redan när han var bara 9 månader. Det var lite väl tidigt men tvunget Det du går igenom gör dom flesta andra föräldrar betydligt tidigare i barnens liv men du kommer rida ut det här och din son kommer fina sig fort i det nya.

    • Anna-Moa skriver:

      Conny, jag har fått en väldigt klok vän i dig, tack för dina insikter och att du skänker mig distans till situationen. Kärlek till dig.

Lämna ett svar till Conny Nylund Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Välkommen till min själ
Här kan du läsa om mina tankar kring livet, hur jag ändrade mörker till ljus, min självbild och hur jag strävar efter att leva livet i sanning med mig själv.