En gammal vän och hur ska man döda den?

Sakta, genom ett snårverk jag vävt samman av tillit, kärlek, mod så smyger den sig fram. Den tar sig genom det försvar jag byggt upp av självtillit och självkänsla; raserar den i sin väg. Den tisslar och tasslar och närmar sig sakta; detta obeskrivliga djur som i mitt öra viskar ”Du duger inte. Om de bara kände dig så skulle de lämna dig. Förminska dig, ta ingen plats. Bli ingen. Bli intet.”

Jag har tampats med det monstret hela mitt liv och jag antar att det är en bit kvar av denna historia innan detta monster är övervunnet. Ett av de stora problemen är att jag tänker på den rösten som ett monster, för antagligen är det något helt annat, antagligen är det en liten flicka som försöker bli älskad och som inte orkar stå upp för sig själv.

I långa perioder så finns inte rösten där. Då är jag den jag vill vara; högrest, vacker och självsäker. Tillitsfull i min kärlek, någon som ska och kan ställa krav. Och ibland faller jag tillbaka.

Då står min man där vid sidan av mig själv, handfallen. Eftersom min kamp inte gäller honom utan något som startade i begynnelsen av min existens och kanske bortom den. Min stackars älskade man, som på så många sätt får ta det negativa av mitt förflutna, men också det goda, icke att förglömma.

Jag börjar få tag i en dröm, jag vill skriva en bok. En bok som följer fyra generationer; tre män och en kvinna. Där utanförskap och missbruk, ensamhet och vilsenhet blir en röd tråd genom historien. Den både lockar och skrämmer mig eftersom det kommer kräva så mycket sökande, faktainhämtande och ältande. Men jag tror, verkligen tror att det är min väg till frihet. Jag tror att monstret kommer att sluta viska i mitt öra när jag fått allt på pränt, därför att min förståelse inför mig själv, äntligen kommer att ge mig frid.

Jag tänker låta berättelsen ha sin början 1887, genom pojken Severt som överlevt ”Satansåren”, jag vill att han ska få vara symbolen för grunden av min kamp med/mot mig själv. Sedan tänker jag låta hans känslor vandra vidare, fram till nutid. Äntligen har jag funnit min tråd.

Kram från mig.

Skrivet i Bloggen depression föräldrar förlåtelse kärlek tillfrisknande Utveckling vuxna barn
4 kommentarer på “En gammal vän och hur ska man döda den?
  1. Lillan skriver:

    Du är en fin människa, men jag förstår hur du menar med monstret som bor i dig, har nog en jag med som försöker leda mig, som bara ger mig ångest och jag känner skam och skuldkänslor. Kram ❤

    • Anna-Moa skriver:

      Jag tror den bor i oss alla, mer eller mindre Lillan. <3
      Jag är bara så fruktansvärt trött på att strida.
      Kärlek till dig.

  2. Anna Sjögren skriver:

    Åh så spännande, men också jobbigt. Jag har släktforskat på pappas sida och tillsammans försökte vi samla lite av hans historia sedan många år, han hade många goda minnen att dela. Medan på mammas sida finns på vissa delar ett mörker och ett motstånd, men säkert också många svar om jag orkar gå dit.

  3. Anna-Moa skriver:

    Det är spännande, fast för mig blir det också mycket fiktion, efterforskningarna blir mest kring hur samhället såg ut då under dessa tider. Skulle jag hålla mig till verkligheten så blir jag så bunden.
    Det verkar finnas själ för dig Anna att kanske se efter vad som finns i din mors historia, sådant har ju en förmåga att gå i arv och det är inte lätt att ta itu med om man inte vet varifrån det härleder.
    Det är exakt det jag vill illustrera med min bok.
    Varm kram från mig!

Lämna ett svar till Anna Sjögren Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Välkommen till min själ
Här kan du läsa om mina tankar kring livet, hur jag ändrade mörker till ljus, min självbild och hur jag strävar efter att leva livet i sanning med mig själv.