Skuld

Hur blir jag fri min skuld?

Vi talar mycket om det min man och jag, vår skam och vår skuld, särskilt nu när mörkret drar över vårt liv och vår familj, när vi drar filtarna tätare kring kroppen och tänder en brasa för att värma själen, då väcks samtalen och reflektionen, tankarna kring de värderingar vi har, de ställs på prov och till min lättnat inser jag att de håller.

För egen del har jag mycket litet skam och en helt osannolik dos av skuld, varför det är så, det vet jag inte. Den har alltid funnits där och jag vet att det är min akilleshäl i livet; den får mig att backa, att inte stå upp för mig själv, att inte sätta gränser, den gör mig till en reducerad version av mig själv och det är min ständiga kamp att övervinna den.

Den har alltid suttit där på min vänstra axel; ett litet grön/svart monster som viskat i mitt öra, som gött sig på alla negativa tankar, alla negativa ord och med svag men tydlig röst sagt; ”De har rätt, du är ingenting värd, det är ditt fel, vad det än är, är det ditt fel”.

Det går inte att omvärdera sin självbild utan att få den bekräftad utifrån.

Det är en insikt jag fått, jag har sörjt att jag inte kan göra det ensam och jag har långsamt accepterat att mycket av min inre värdering bestäms av vad min älskade make, son, bonusbarn och vänner tycker om mig. Jag har liksom knappt vågat se dem i ögonen och mött mig själv, precis som man ibland inte orkar möta sin spegelbild. Men nu när jag lyfter blicken så inser jag att det jag ser är gott, att jag är värd att älskas. Att jag är värd något.

På sista tiden har jag sett min mans familj gå igenom en ordentlig kris och hur själviskt det än kan låta så har det hjälpt mig att släppa min egen skuld. Jag har sett något ofattbart vackert ske; hur man som familj sluter upp, sluter flankerna omkring den sårade/felande och skyddar, värnar om familjen på ett nästan onämnbart vackert sätt.

Samtidigt har mina vänner gjort samma sak; slutit upp, bildat form och skyddat, detta otroliga, ofattbara som kallas ”kärlek” har också inkluderat mig och för det är jag oändligt tacksam.

Utan ord står jag vid sidan och ser hur vackert det är och ska vara; familj, vänner och kärlek. Kärleken övervinner i sanning allt och det är vackrare än någonting annat jag sett.

Tack alla, ALLA för ert stöd.

Den syndens sken får mina egna  synder att förblekna och förtvina, för att slutligen försvinna. Vad är mina synder i jämförelse med detta? Och ur det perspektivet; då måste jag således vara utan skuld eftersom även den synden är värd förlåtelse.

Så jag sluter mina ögon i kväll i tacksamhet över att livet och mina närmaste lärt mig den läxan och jag är tacksam över att få den erfarenheten och perspektivet.

Så låt den som är utan synd kasta den första stenen.

I dare you.

Skrivet i Bloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Välkommen till min själ
Här kan du läsa om mina tankar kring livet, hur jag ändrade mörker till ljus, min självbild och hur jag strävar efter att leva livet i sanning med mig själv.