Vilken är din största hemläxa från livet?

Jag vet vilken min är.

Den började samma dag min pappa ställde sig på knä för att komma i ögonhöjd med mig, och förklarade till mig att han skulle jobba borta, istället för att komma hem varje kväll skulle han sova borta. Från den dagen försvann min pappa och han tog mitt inre ljus med sig.

Det kanske låter trivialt, det kanske VAR trivialt, men för mig var det blodigt allvar och jag sökte efter trygghet från den dagen, någon som kunde ersätta min pappas roll, men ingen kom, istället bjöd jag in mörkret och det tänker jag berätta om en annan gång.

Var jag däremot vill berätta om idag är att jag har ett ”behov” av att upprepa känslan av övergivenhet, jag vill ”ge” mig den känslan och om jag inte ser upp så tar den över mitt liv. ”Traumaupprepning” är ett finare ord på eländet, och det handlar helt enkelt om att vi ser till att ge oss själva det vi är vana; i mitt fall besvikelser och en känsla av övergivenhet.

Enkelt exempel; jag har en alldeles suverän förmåga att förstöra min egen födelsedag eftersom jag blivit så besviken tidigare så ser jag till att ge mig själv samma sorg, bara för att på något vis gardera mig emot att bli sårad.

Min läxa av livet är att jobba med min känsla av övergivenhet, inte projicera den, inte tvinga fram den, inte inbilla mig den.

Jag är älskad, jag har kärlek och vänner, en familj och jag är inte mitt förflutna.

Oftast fungerar det, ibland inte. Men jag lär mig.

Tagged with:
Skrivet i Bloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Välkommen till min själ
Här kan du läsa om mina tankar kring livet, hur jag ändrade mörker till ljus, min självbild och hur jag strävar efter att leva livet i sanning med mig själv.